Julafton=) Jag var såååå lycklig, vi hade tillsammans åkt till IKEA och köpt juldekorationer, julmat, kakor...gran...Ja allt som skulle få mig att känna mig hemma fast jag inte var det. På Julafton hade jag lovat min chef att komma in och jobba några timmar under dagen bara, på kvällen skulle vi duka upp halal köttbullar, potatis, skinka, ja, allt som gick att få tag på därnere. Julmusten får jag inte glömma. Tia, min finska väninna skulle komma på besök. Jag hade köpt henne en liten fin present. Allt var prima.
Jag gick till jobbet på morgonen, märkte att det inte var så mkt folk ute. I Spanien, om det är helg ÄR det verkligen det. INGET är öppet och taxichaffisarna sitter på nån pub och kollar på gammal fotboll, dricker caña och röker Ducados.
Kom till jobbet och där stod hela arbetsstyrkan plus några stammisar. Vi skulle inte jobba, vi skulle fira jul=) Pauline hade gjort Irish breakfast till alla och det ljöd vacker julmusik i högtalarna. Vi åt, skålade i juice och champange...Vilken underbar start på dagen tänkte jag...
Jag gick hem en timme innan det var beräknat att mitt arbetspass skulle vara avklarat. Väl hemma möttes jag av en jätteglad och kramgod Ibrahim. Tills........
- Har du druckit?
- Lite champange med juice bara...
Kommer inte ihåg vad som hände faktiskt, men jag vet att vi slogs och att jag stod och torkade tårarna kl 16 när Tia kom. Som vanligt kunde jag inte slappna av, när Ibbe var förbannad, då kunde vad som helst hända, med vem som helst...
Vi hade vår jullunch, jag kommer ihåg att jag skakade mig genom den. Tia märkte självklart att allt inte var som det skulle, men hon höll god min.
Till kvällen skulle Ibbe åka någonstans, så vi skulle vara ensamma. Just då hade jag föredragit att vara HELT ensam. Tänk er, att bo ensam någonstans, ha helt underbara vänner som gör allt för att man ska må bra, man har konstant hemlängtan men försöker göra det bästa av allt. Och att få en sådan kanonstart på en dag som brukar ägnas åt att sakna sina nära och kära härhemma...Ville bara krypa ner i ett hål och dö...
Ibbe stack, och vi började fundera på vad vi skulle göra.
- Vi drar till "Fontana de oro" skämtade Tia. La Fontana var det typiska stället man gick om man ville ha lite falsk kärlek, fast det visste inte vi när vi flyttade ner så vi var där väldigt mkt. Nu skulle ingen av oss sätta en fot där.
-Hahahahaha! skrattade jag. Hade börjat slappna av lite iallfall. Han hade ju gått...
BRAK!!!!!!!!
Ibbe kommer instormandes, - SKA NI IVÄG OCH HORA???
Som ni kanske förstår så hade han stått och tjyvlyssnat på oss...Och ironin var inte något han hade i åtanke. Han trodde seriöst att jag skulle kunna smyga ut, och hör på detta. SMYGA ut...det var precis vad jag skulle ha gjort för att göra NÅGOT ensam utan honom förutom att arbeta...
Han rörde mig inte den här gången...Men han låste in oss...så vi kom inte ut förrän på Julafton. Jag tror att jag berättade allt för Tia den här gången faktiskt. Som tur var, då hon blev vittne till en av de delar som fick mig att fly fältet...
Nu frågar jag mig själv...Varför ringde jag inte Polisen så de kom och släppte ut oss och satte Ibrahim i finkan? Det hade kunnat blivit så väl? Misshandel, frihetsberövande etc...
ICKE....Varför i helvete reagerade jag såhär? Varför gick jag inte bara min väg? Och varför i helvete kan jag inte trivas och vara nöjd i ett förhållande med en "snäll" kille???
No comments:
Post a Comment