Juldagen...

Julafton hade börjat helt underbar, och slutade värre än värst.
Ibrahim kom hem kl 11, Tia gick utan att hälsa på honom. Och jag bara förväntade mig en fet smäll. Men han kramade mig, bad om ursäkt och gav mig en julklapp...Han somnade tätt inslingrad i mig som ett litet barn. Nu var allt glömt...

Kl 16 öppnade baren och vi roddade för fullt. Under jul i Spanien är det mycket folk i rörelse varje natt, finns liksom ingen speciell kväll. Det kommer även mkt turister.
Jobbade som vanligt, hade skoj med alla och alla var kramgoda och glada.
Ibrahim kom kl 23, ovanligt tidigt, men han ville komma och önska alla en god jul och hålla mig sällskap. Vi hade alla jätteskoj tillsammans, och Ibrahim och min chef, som aldrig kommit vidare bra överrens hade det hur trevligt som helst. Jag var avslappnad... Runt 01 kom Tia och ville bara kolla till mig så allt var ok, hon hade med sig två manliga vänner. Och i vanliga fall skakade jag bara hand med killar för att slippa bråk med Ibbe. Men ikväll gick det inte, jul och alla var glada. Jag tyckte verkligen att en puss på kinden i jul inte gjorde så mkt. Jag skulle precis gå och presentera Ibbe för Tias kompisar då jag bara ser något flyga framför mitt ansikte och smäller ner flera flaskor i baren... Det var Ibrahim som hade försökt kasta drinken i huvudet på mig. Jag visste inte hur jag skulle reagera, hade alltid kunnat svalt några gånger och låtsats som ingenting. Men den här gången gick det inte. Han gjorde detta på mitt jobb, bland alla mina vänner, de enda jag egentligen umgicks med. Då han redan sagt sitt till mina killkompisar från förr och bytt mitt nr.
Jag sprang ner på toaletten, Olga, min chefs tjej kom ner och tröstade mig. Jag vet inte hur länge vi var där faktiskt, men jag...spelade på att jag ALDRIG sett honom såhär. Medan Olga, som också varit i ett liknande förhållande, läste minsta lilla lögn. Det var sååå jobbigt, för det var precis här som det gick upp för mig att nu är det över. Jag kände en befrielse och ett lugn jag inte gjort på nästan 1 år...
Paul kom ner och berättade att Ibrahim gått och att han inte var välkommen mer. Han gav mig en kram och sa att inatt går du inte hem. Du sover hos oss...Och så blev det...
Vi ägnade Juldagsmorgonen till att gå ut, vilket jag inte gjort utan Ibrahim på 8 månader. Jag drack mig full, en helt underbar känsla, jag kände mig älskad, lycklig och fri. Vi gick hem till John på jobbet och satt och prata fram till 11 på morgonen.
Då började Ibrahim ringa...Jag blev plötsligt rädd igen... Men alla pratade med honom, och han lovade och svor att han förstod att det var över, att han hade problem. Ibrahims spanske kompis var också med honom. Och han hade alltid varit helt underbar mot mig så det kändes ganska säkert att låta dem hämta mig...Det var det farligaste beslutet jag tagit och någonsin kommer ta i mitt liv.
De kom och hämtade mig, vi hade ett normalt samtal i bilen. Inga problem, han verkade ångerfull och lugn. Sen kom vi in i lägenheten, jag hade bett Kike, Ibbes kompis att följa med in.
Här small det till...Kike bara tittade på...
Orden jag blev kallad kan jag inte skriva här, då stänger de väl av bloggen... Samma här, jag undrar varför, men jag kommer bara ihåg delar jämt, själva delen då han rörde mig är väldigt suddiga. Men denna gång bär jag med mig förevigt, den finns djupt ristad under min överläpp...Efter att han dragit mig i håret och slagit ner mitt ansikte i glasskivan på bordet i vardagsrummet.
Det tog mig tre dagar innan jag kunde arbeta igen...Mitt ansikte var helt förstört, men ändå...Efter 3 dagar kunde man inte se en skråma på min kropp...Men så var det iofs alltid...
Kommer ihåg den gången han tvingade mig att skära mig i armen med en kniv. Och nu undrar ni varför...Och själva resonemanget jag för, det är att jag har väldigt lätt att tycka synd om människor, och det kan man väl utnyttja om man vill.
Ibrahim kom hem en helg och var sååå ledsen, han var så värdelös, han saknade sin mamma och sina bröder. Han var rädd att jag, det enda han hade skulle lämna honom...Han ville bevisa för mig att han skulle dö för min skull och skar sig i armen. Sen var det min tur. Jag blev så förbannad kom jag ihåg så jag sa till honom att ge mig den där jävla kniven.
De frågade självklart på jobbet vad jag hade gjort, hade lindat in armen...Fastat under sängen när jag dammsugde svarade jag...Ärren syns fortfarande när jag badar i kallt...3 st är dem...

Få se nu, mitt huvud är fullt... Ville ju få ett slut på denna berättelse...eller biografi...call it what you like...

Några dagar efter detta, måste ha varit precis innan nyår. Då var jag ledig. Ibbe kom hem helt galen och hotade mig med pistol. Kommer verkligen inte ihåg någonting från detta, vet bara att jag fick ett flertal smällar, för de visade jag för chefen och ägaren till baren samma kväll...
Ibbe somnade och jag smög ut...Jag gick gråtandes, livrädd hela vägen till jobbet. Rusade in i köket...Berättade att jag var tyvärr tvungen att åka. Någon kunde råka illa ut. Jag berättade hela pistolscenariot för min chef och han sa att jag behövde ALDRIG oroa mig för att han skulle göra dem illa. Och om han skulle försöka skulle det bli det sista han skulle göra.
Paco, inte ägaren, men ägarens kontrollant skulle man kunna kalla honom kom ni precis, på sin vanliga rutt...NEJ! Tänkte jag, han hade alltid varit en sån stel typ, en sån man liksom fick fjäska lite för...Äh, ni kanske inte fattar, hierarki existerar i Madrid...That´s it!
Paco i allfall, ville sa vad han gjort, anmäla honom. Han var så förbannad...Men det slutade med att han betalade min resa hem, jag sa till Ibbe att nån var sjuk tror jag och att jag var tvungen att åka hem en vecka. Det gick bra, men han var noga med att jag bara tog med mig saker för en vecka. Detta betydde att jag var tvungen att lämna 3 år av mitt liv där. Men vad gjorde det? Jag var fortfarande vid liv...
Jag tror jag grät hela taxiresan till flygplatsen för att jag skulle sakna honom så mycket.

Det enda som har avspeglat sig, förutom mig själv, som jag försöker reda ut...Är en arg barnmorska som sa"- Du vet att vi måste anmäla sånt här när vi ser det va?"
Och jag svarde ja, men att han som gjort det inte finns i Sverige.
"-Då åker du aldrig tillbaka till honom igen!"

Det enda jag vet, som människor i min närhet sagt till mig, som jag hoppas och tror att jag inte var sån förut. Är att jag har ett hjärta av sten, jag visar inte ånger längre, och jag ser min kropp som ett verktyg, respekterar varken mina känslor eller behov. Djupt inne kanske jag är lite död trots allt. Jag vet att jag inte är som andra, always living on the edge...
Egentligen skulle jag vara glad att jag fick en andra chans, att han aldrig lyckades...med det han sa när vi först träffades."- Får inte jag dig, ska ingen ha dig!!"

Detta är verkligen inget jag skyller på islam, för mig så har snacket om religion suddats ut. För mig finns det inte muslimer, katoliker och kristna. Jag vill lära känna personen och det är den som spelar roll. Och om jag gillar personen, litar jag på att han gör rätt val i livet.