Funderingar....

...Så mycket snurrar i mitt huvud. Ska det någonsin sluta? Berättade för Dean igår att jag känner att mitt liv står lite på "hold" när jag är här. Jag jobbar med nått jag tycker om, för tillfället. För har insett ännu en gång, att restaurang och caféägare, är av samma skrot och korn. De lever under hård press och tror ibland att de kan behandla folk hur de vill. Nu pratar jag om mitt jobb... Har länge väntat på att min chef, som varit underbart trevlig mot mig, skulle visa sin "rätta sida", då de andra flickorna på jobbet..bla, bla, bla...jag vet Annika.... om du läser detta. Berättat hur hon pratat illa om en av de andra managerna under en väldigt lång tid. Jag är en väldigt konflikträdd person, och har som sagt inte brytt mig om "vad alla säger".
Förra veckan fick jag mig en rejäl utskällning framför en klient. Jag kände mig väldigt orättvist behandlad, men kände att det inte var rätt tillfälle, "att ge min version" framför klienten. Så jag bara sa förlåt och fortsatte jobba. Det är lite svårt att förklara själva situationen, men det var under lunchen, vilket är VÄLDIGT hektisk. Jag stod i kassan och min chef fixade så att kunderna fick det de betalat för. En dam bad om en muffin, och när hon fick den, bad hon om en annan smak. Ibland ber kunderna om speciella smaker, eller bara "en muffin". Min chef fick då byta ut denna "muffin". Och det ska ni veta. Att i den situationen ville hon aldrig befinna sig igen... Och det såg hon till att jag fick veta, mitt framför denna kund... Muffin helvete!!! Folk blir skjutna varje dag...lägg energi på nått viktigare än en muffin...Jag TÅL inte såna saker...

I samma sekund bestämde jag mig för att jag kan in arbeta tillsammans med människor, resten av mitt liv, som blir arg för att det måste byta ut en muffin till en annan...Nej, nej... Och vad vill hon att jag ska säga? Att kunden faktiskt inte bad om nån speciell smak, som en barnunge. Och sen dess, har vi inte pratat som förut. Och hon är väldigt snäsig och kort mot mig. Så när jag tagit mod till mig, tänker jag fråga om hon inte tycker att jag är tillräckligt bra för hennes café. För jag vägrar trippa runt på tå.

Fasen också! Så efter jobbet igår satte jag igång att leta kurser, och mailade lärarförbundet för att få information om vad som krävs för att jobba som lärare. Har dessvärre insett att alla dessa år utan att prata spanska har satt sina spår. Jag är inte lika duktig längre. Och här har de tillräckligt bra språklärare som har spanska som modersmål, och som dessutom har examen i litteratur, psykologi...you name it...så lärarutbildningen måste jag nog också sätta på hold. Men är det värt det? Jag tycker det, jag har hittat den personen jag vill dela resten av mitt liv med. Och vi kommer inte stanna här för evigt. Så jag kanske bara ska bita ihop och sätta mitt liv på "hold". Vad går livet ut på egentligen? I vilken ordning "ska allt göras"? Utbildning? Relationer? Resor? Familj? Erfarenheter? Vad väger tyngst, och vad gör MIG lycklig? Jag är inte lycklig med alla dessa funderingar. Men en sak är säker...Det sista jag kan utesluta ur min framtid...Det är familj...och Dean är min familj, tillsammans med alla er därhemma. Men er har jag alltid nära, i mitt hjärta. Så börjar de andra funderingarna... Pengar, hus, bil...Hmm....Dean och jag är sååå lika...Vi tycker om att ha kul...Och jag frågade honom hur det kunde vara möjligt att alla andra har råd med allt...hus, bil.... "För att vi har roligt just nu".... Och det har vi, vi gör PRECIS DET VI VILL... Och jag tror att vi ska göra det ett liiiitet tag till....Innan vi flytt detta land... Åh vilka funderingar!

Sen barn...vi kan inte skaffa barn än...vi har fortfarande såå mycket vi vill göra. Tack och lov skaffar alla andra barn så man kan "låna" deras ibland...Men alla ni är ju så himla långt borta... Guuud!!!

Vad ska man göra? En 5 års-plan? Funderar ibland att jag är för gammal om 5 år...Att det ska vara en 2-års plan...Men nej...Gammal...vad är det... Känner mig lite som jag gjorde när jag var 18...

Ska bli sååå skönt att komma hem i 2 månader...vet att det kommer bli helt underbart, med det är väldigt ånga beslut som ska tas... Det enda jag vet, är att jag vill vara med Dean, detta år tillsammans har varit vårat "trial". Och visst har det varit tufft ibland... Men vem har sagt att livet är lätt. Vi var båda tvungna att lära känna varandra, under samma tak som hans föräldrar. Han som jobbar som en galning, och jag som är världens största "attention whore"... Vi har hittat en balans nu, och vi har väldigt roligt tillsammans. Men alla dessa funderingar alltså...

Fast....nog har jag det ganska bra ändå =) Bästa familjen, bästa vännerna....jobb...nånstans att bo...Kanske ska sluta klaga!!!!


Men dessa jävla muffins alltså!!!!!!!!!