Den gången nått hände men jag kommer inte riktigt ihåg

Kan låta lite luddigt när jag skriver ibland, inte för att jag var onykter eller något annat när dessa sakerna inträffade, drack 2 ggr på 1 år...för att slippa bråk.

Kommer ihåg, som gången innan, att han varit ute till morgonkvisten...Denna gång är jag säker på att jag jobbat natt fram till 02:00. Vanligtvis kom han alltid och hämtade mig på jobbet, satt i baren sista timmen, och irriterade sig på ALLA kunder som sa ett snällt ord till mig...

Ser nu att det ser ut som att vi bara bråkade, men det är det som är grejen. De värsta är även de sämsta, den här killen skulle dö för mig, jag tvivlar inte en sekund, men han skulle även kunna döda mig...Jag var hans egendom...

TIllbaka till morgonen...jag slutadde som sagt kl 02:00. Ingen "I" kom, och han svarade heller inte i telefonen...Jaha, tänkte jag. Låste och larmade och gick ner till stället taxibilarna alltid plockade upp oss vid. Han kanske stod där...nehe...då gåt jag väl längre bort, längre från själva centrum, det kanske var mycket poliser i farten, och "I" gillade inte poliser för han hade inte papper på den tiden...Ingen där heller, och ingen taxi...helt tomt...konstigt...

Beger mig upp mot Sol, går på c/Alcalá och kommer ner till Cibeles, har nu märkt att vägarna verkar avspärrade...Ser även en massa bandvagnar och polispikeér åka runt, och ingen vanlig trafik...Tittar på klockan...ingen Metro heller såklart...Trampar vidare på La Castellana, paserar Hard Rock café i Colón...Har nu insett att det blir en promenad hem, vet fortfarande inte varför allt är avspärrat. Men varken poliser eller militärer verkar vidare stressade så jag promenerar vidare. Passerar Nuevos Minesterios...det var här jag bodde när jag träffade "I", brevid fotbollsstadion Santiago Bernabue...Hans ex jobbade även på Corte Inglés här...jaja...

Fortsätter ringa och det tar mig sammanlagt 1.5 h att ta mig hem till vårt lilla getto...

Han svarar fortfarande inte...

Lägger mig och sover, efter inte lång tid, kommer han in, glad som en lärka och ger mig en stor kram, han har även med sig mina favorit bocadillos...lite speciella med lövbiff, strips och god smet=) Han berättar att han varit med sin bror och de har pratat om att försöka göra deras egen business...Biltuning...lät ju bra.

Sen kom frågan fram till mig, hur har du haft det då?

Bra sa jag. Men jag fick gå hem, vägen var avspärrad nästa hela vägen från Sol till Plaza de Castilla( som låg 10 min från där vi bodde).

VA??? Skriker han....

Så börjar det, jag tror dig inte, du var ute med din jävla chef(en irländsk kille, som var tillsammans med en spansk tjejkompis till mig)...en sån där som pojkvänner inte gillar för de säger till deras flickvänner vad de ska göra,. min chef liksom...

Nej du, sa jag...det var jag inte...jag är piss trött, sluta tjafsa...nu sover vi...

PANG! Han slog maten ur handen på mig, precis när jag skulle sätta den till munnen...första gången jag fått ett slag över ansiktet av en pojkvän...

Vet ni hur liten man känner sig? När man vet att man inte gjort något fel, dessutom skyndat sig, dessutom är det HAN som inte svarat i telefonen...Men vem tror ni han tror på? Mig?

Nu när jag läser detta, och har lite mer kött på benen....reaktionen tyder klart på att det var HAN som hade någon på sidan...Vad tror ni? Varför blir man annars sådär? Genom sig själv känner man andra...

Jag reser på mig och springer in på toaletten, glömmer av att den inte går att låsa, sätter mig på toaletten, gråter samtidigt, och han kommer in. Han smäller till mig i huvudet...

Ansiktet var inte bra att slå fick jag höra sen, det syns. Han slog och slog, jag kommer ihåg att jag sitter inkurad i duschen och skyddar mig allt jag kan. Kan inte mer än bara gråta...Det konstiga är att det gör inte så ont att bli slagen...det är känslan att bli slagen av någon du älskar som gör ont...Han vrider på duschen och går ut... Jag sitter där ett tag...gråter och gråter...vill åka hem...men tydligen så var jag så "förälskad", att jag tänkte att han tycker väl om mig så mkt så han inte vet vad han ska ta sig till. Att det nu var upp till mig att visa honom att jag verkligen älskade honom, och ingen annan...Jag kliver ur duschen efter nästan 1 h...går till sängen...kurar ner mig brevid honom...och låter honom göra det jag vet är enda sättet jag kunde komma på just då, för att förstå att det var HAN jag älskade....

Dagen därpå fick vi båda reda på att det var Prinsen av Spanien som skulle gifta sig, därför var allt avspärrat...Men ingen ursäkt, inget...Det var som att han inte hade ett minne av det som hände morgonen innan...Och jag hade ingen vidare lust att ta upp det heller...Vi hade det ju så bra nu...